Dagens sötaste

Den ångesten. Den ångesten.

Men alltså. Hur svårt kan det vara? Trygga och bestämda åkte vi till möbelaffären för att beställa och betala handpenningen på en soffa. Efter att ånyo provsuttit och legat i den tilltänkta soffan gick jag och försäljaren till kassan för att close the deal.

Jag: - Puh. Är det rätt soffa för oss? (jag tänkte högt)

Han: - Jaaa, det är en bra soffa, vändbara dynor blaa blaaa blaaa. (han grubblar något och fortsätter sedan) Bara för att jämföra med en annan soffa kan vi kolla in den här...

Vi gjorde en U-sväng i butiken och när jag ser den andra soffan (de hade inte den när vi var där sist) tog ångesten ett hårt grepp om min förmåga till beslut... Han ser min reaktion och urskuldar sig med att det var JAG som frågade HONOM. Waiwaiwai?! Varför höll jag inte käften och under tystnad skrev på pappren?

Hur slutade det då? Vi åkte hem utan beställd soffa men några broschyrer rikare. Ångest. Vi ville ha plymåer, inte kuvertkuddar. Vi har bara kollat på soffor med plymåer. Nu är tydligen besluten reviderade och vi måste scanna affärerna åter igen, nu när vi tydligen kommit på att kuvertkuddar är accepterat. Fuck.

Nåja, det är liksom bara att börja om från början... Fuck. Fuck. Fuck.

Tssss!

Satan i gatan

Är det nödvändigt att svära i en radioreklam? I reklamen för Elskling.se bråkar ett par och uttryck som "JÄVLAR!" och "FYYY FAAAN!!!" används. Jag har själv ett färgstarkt vokabulär och svär oftare än lovligt men försöker verkligen undvika det i sexåringens närvaro. Hos oss är radion på allt som oftast och jag finner dessa reklamsvordomar så onödiga. Är jag bara skitnödigt ängslig att sonen ska plocka upp dom i sitt medvetande och tal eller vad? Jag tycker att det låter illa när barn svär. Och vuxna för all del och till dom räknas även jag.

Note to self: Ta fram ordboken och leta alternativa förstärkningsord.

Play that music

I helgen har Bruce Springsteen gästat Göteborg och söndagens konsert var tydligen inte av denna värld. Idel topprecentioner. Denna video är därifrån;

 Lyckliga bastarder som var där! Vad är väl en bal på slottet? Äh, jag är inte det största Springsteen- fan som går att uppbringa men vilken upplevelse det hade varit! Han har gjort många bra låtar;




...och i skolan gjorde jag ett arbete om honom. Eller rättare sagt; min brorsa berättade och jag skrev. Det räknas väl? Mitt namn stod i alla fall på inlämningen. Tsssss!

Alltså... detta inlägg har jag pillat med OCH DET GÅR BANNE MIG INTE ATT FÅ RAKT. Mitt autistiska sinne skriker för att länkarna inte är i linje och jag får inte bort mellanrummet. Jag är störd. Kommer att vara sömnlös över detta. MEN. Jag lägger ändå ut det. I terapeutiskt syfte.

Denna dagen ett liv

Ibland stannar universum. Och det stannade för mig igår vid lunchtid. Jag låg i sängen bredvid en av världens två skatter. Hon pillade på sin snuttis med ena handen och på min hals med den andra för att sedan somna. Det var alldeles tyst i huset bortsett från lätta hundsnarkningar och en spinnande katt som värmde mina knäväck.

Vardagarna med dess rutiner snurrar så fort ibland att man får svindel. Då är det underbart när allt stannar och blir stilla så man hinner värdesätta det man har. Denna dagen ett liv.

Variant av rysk roulette

...kan ju vara att ta i något. Istället för ett skott mot tinningen kan ju straffet vara lite kräk i munnen.

När jag möter någon gåendes håller jag andan några steg innan själva mötet för att sedan göra en djup inandning när jag passerar den icke ont anande människan. Varför? Ja, det kan man ju fråga sig. Förvånansvärt många doftar... ingenting. Några doftar gott och några få luktar helvete. Ibland kan jag inte låta bli att göra en djup inandning även om blotta utseendet på den mötande skvallrar om dålig hygien och då kan den där lilla kräket komma i munnen. Att DÅ dofta på den mötande är ju faktiskt dumheter för jag är ju ute efter de som doftar gott! I Köpenhamn tror jag att de doftar godast. Och på ICA Kvantum sent på kvällen, för då verkar studenterna handla. Eller så kanske de doftar godast då för att de är nyduschade efter kvällens träning. Vad vet jag?

Naturligtvis händer det att jag håller andan (kan tydligen inte andas normalt) och då kan jag inte låta bli att ägna några tankeslingor på den missade doften. Matos? Fruktig? Tung? Duschkräm? Svett? Läder? Surt? Tuggummi?

Något nytt och något gammalt

Men hörrni. I min dator ligger det lite gamla funderingar som några av er redan läst. För att dom inte ska börja mögla kommer jag att lägga in dom då och då här på bloggen. Ja. Det kan bli tjatigt för er som redan smakat på dom men ni kan väl ta en för laget... Snälla? Ska vi säga varannan? Var tredje? Det är inte så många så försök härda ut.

Är du en knövlare eller en vikare?

Alltså, knövlar och knölar du ihop toalettpappret innan du torkar dig eller viker du ihop det prydligt? Jag är en vikare och kan för mitt liv inte förstå VARFÖR man skulle knövla ihop det. Kan inte ett finger av misstag hitta ett hål i knövleriet och åka igenom alltihop? Kommer man åt? Får man bort allt önskvärt? Är det inte oskönt? Denna fråga (och många fler) upptar min tid och mina tankar och jag kan liksom inte släppa det.

På en middag kollade jag hur det låg till rent statistiskt sett och det var 50/50. Femtio/femtio! HÄLFTEN! Med andra ord är varannan människa du möter en knövlare. Om man nu kan dra dom slutsatserna efter en middag för fyra...

Lite spontant spekulerat misstänker jag att knövlare är lite slarvigare oss vikare. Knövlare stryker inte gardiner och bryr sig inte om bordstabletter inte är i linje med bordskanten. Knövlare torktumlar sina sängkläder och är generösa med att andra inte passar tider. Knövlare kollar inte heller om de efterlämnat ränder i toalettstolen, de spolar och går. Utan att fälla ner locket. Min vikarsjäl säger att dessa påståenden är sanna.

Dagens tips

Läs igen och igen!

Ikväll har jag och lilla snäckan varit och hojjat. Vädret var strålande och det doftade underbart! I och med att jag är som en blodhund andas jag genom näsan och det är som ett lotteri. Ikväll var det bingo! Bara sommardofter; grill, syrén, målarfärg, syrén, nyklippt gräsmatta, grill, ingenting, syrén, inoljad altan, rosbuske, grill, syrén. Ja, ni fattar. Sommardofter going bananas! Jag gillart!

Jag tror faktiskt att detta är ett av mina mest genomtänkta inlägg så läs det gärna igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och en sista gång. Bara för att det är så läsvärt...

Huvudet under armen?

Jag kan väl tycka att jag är normalbegåvad. Äh, vem försöker jag lura? Jag är skitsmart! ÄNDÅ hyr jag en film, tänkte inte på att det är OS både på längden och på tvären.

I och med att jag är en kärleksfull hustru har jag hyrt en typ av film som jag vet maken gillar. Vid närmare eftertanke lider jag nog inte nämnvärt, är varken intresserad av filmen eller OS så då kan ju jag faktiskt bädda ner mig i sängen med boken... Jag låter maken våndas av valet istället. OS? Film? OS? Film? OS? Film? Hohoho!

Hur många täcken behövs?

Varför inte campa på gården? Maken och sonen ska sova i tält och jag är avundsjuk.

Luftmadrass, fyr... nä, fem täcken, kuddar och ett oöverskådligt antal gosedjur gör det hela ganska uthärdligt. Svinmysigt på ren svenska. Jag och lilla snäckan håller ställningarna inomhus. Denna gång.

När jag var en liten fjärt tillbringades många nätter i tält på gården med grannen. I tältet hade vi allt vi kunde önska oss; täcken, kuddar, tidningar, bandspelare osv. Ingenting saknades. Detta tält drogs runt gården för att förhindra att gräset skulle dö. Några nätter här och några nätter där. När vi låg där i tältet undrade vi alltid varför grannen åt andra hållet alltid lagade mat sent på kvällarna. Nästan på natten. Vi hade många teorier och det var först när jag blev vuxen med familj och jobb poletten föll ner.

Den där Tomas

På TV:n visas just nu en repris på Tomas Ledin när han var på allsången. Får man gilla Tomas Ledin? Av Facebook att döma är det fult att gilla hans musik, att hans bäst-före datum passerat för länge sedan samt att hans musik är banal.

Handen på hjärtat... Kan inte du alla hans texter? Han har ju funnits i en evighet och jag tror de flesta kan relatera någon av hans låtar till något skeende i livet. Inte kan jag erkänna att jag höjer volymen på radion om han spelas men sjunger med gör jag säkert. Ibland i alla fall.

Jag har ett antal playlists på Spotify men inte en innehåller något med honom, inser ändå att han är en del i mitt liv. I alla svenskars liv, oavsett man vill det eller inte. Man kan inte undkomma! Tssss!

Min favoritfinne till vän meddelade att hon införskaffat hans samlingsskiva och att den ska vara ett givet inslag på vår nästa husmorsturné österut (till ett stort blå/gult varuhus) och jag gillart! Länge leve nostalgi! ...i måttliga doser vill säga.

Dödsstraff

Under senaste timmen har jag försökt finna ett kryphål i en lag som jag tror gäller i alla hushåll (försöker i alla fall övertyga övriga familjen om det). Lagen lyder att man måste vara nyduschad när man lägger sig i en renbäddad säng.

Jag är förvånad över att jag ens funderat på att göra ett regelbrott. Jag tänkte som hastigast att jag redan duschat idag. Gills icket. NYduschad gäller. Dödsstraff för den som lägger sig lortig i en ren säng. Jag repeterar; dödsstraff. Vi säger så.

Dom där utlänningarna

Livet pre kids innebar middagsbjudningar med förrätt, varmrätt och efterrätt. Och linneservetter. Och klirriga vinglas. Kanske ett litet tilltugg och en välkomstdrink innan. Samtalen flöt och det rådde en allmänt gemytlig atmosfär. Typ.

I dag har finaste utlandsfamiljen varit på besök och man kan nog beskriva middagen som "hundar, ungar och hembryggt äppelvin". Den fina dukningen lös med sin frånvaro. Allmänt kaos rådde innan de små fått i sig maten. En skar och någon annan matade och en tredje servade med diverse nödvändigheter OCH JAG GILLART! Vi konstaterade att var sak har sin tid. Det finns något hjärtligt i det lite kaotiska och alla slappnar av på ett väldigt skönt sätt.

Man behöver båda världarna. Både linneservetter och IKEA-servetter. Alltså kan ju kanske just DU bjussa mig på en sådan middag. De små raringarna får i så fall stanna hemma. Jag kan inte garantera att jag av bara farten inte skär upp din mat och börjar mata dig men det får du ta. Jag är lite ovan att göra på annat sätt...

På tal om utlandsfamiljen. I just love them! Det smärtar att de bor så långt borta men avståndet sitter ju i hjärtat... Hade dock varit en dröm att kunna dela vardagen. Att kunna ses lite då och då. Att få träffa barnen oftare. Att inte behöva köra snabba uppdateringar utan älta och analysera allt och inget. I godan ro. Nåja, visst sa vi att avståndet satt i hjärtat?

Upp och hoppa!

Kan vi inte sparka igång denna dag med en makalöst bra video? Tänk, DÅ minsann kunde man göra enastående bra musikvideos! Eller? Hohohoho!

På Unga Örnars knattedisco i Jokkmokk spelades denna om och om och om och om igen. Vi snackar att minst hundra år måste ha gått sedan det begav sig...

Detta magiska

Det är något magiskt med trötta, varma och gosiga pyjamasbebisar. Jag vill föreviga stunderna och det kniper i magen vid tanken på att det inte kommer att vara för evigt. Var ålder har sin tjusning men jag önskar bromsa tiden lite. Jag är inte redo att släppa detta. Inte ännu.

Hur länge är de bebisar? När slutar man referera dom som det? Ibland knosar jag ner sexåringen i famnen för att liksom återskapa bebiskänslan men finner att han blivit en underbar storkille. Pyjamasbebisen är borta till fördel för en omtänksam, aktiv, kärleksfull, nyfiken och trotsig unge. Med barn nr ett var det så häftigt att följa hans utveckling så vi hejade och hejade. Med nr två vill vi bromsa och njuta. Allt går ju så fort. Jag vill konservera henne. Helst med tanke på att det färdigt med barnaskaffandet.

Nåja, för att avrunda detta är det bara att inse; barn är underbara oavsett ålder. Pyamasbebisar är magiska. Och tiden rusar.

Ring ring!

Jag vill inte ha en ihpone. En iphone förpliktigar. En iphone ska ha en ägare som bryr sig. En som vill fylla den med appar. Svara när det ringer. Vårda den. Använda den.

...och jag skulle vara en usel ägare. För närvarande ligger min telefon i bilen. Tror jag. Jag har i alla fall inte sett den sedan igår. Jag är fantastiskt duktig på att ignorera den, låta den vara oladdad och  ligga längst ner i väskan. Jag tycker att det är ganska skönt att inte vara så tillgänglig och det ödet förtjänar inte en iphone.

För kanske tre år sedan var jag utan mobil i ett år och det var jätteskönt (den låg oladdad i skåpet). Kreti och pleti var något irriterade då man i dagens samhälle ska kunna få tag i vem som helst DIREKT! Gäsp. Jag vill gärna få tag på alla alltid, men JAG är sällan så viktig att jag måste sova med den bredvid sängen eller, gud bevars, under kudden.

"Men köp ingen då!" kan du då tänka. Mjaaa. Maken meddelade mig härom dagen att "vi" ska köpa en sådan åt mig till hösten. Men varför? Pärlor till svin. Den kvällen läste jag en söndagsbilaga där de skrev massor om appar osv och jag blev alldeles matt.

Krull i halsen

Jag är trött. Dötrött. Och då får jag alltid ett krull i halsen, ni vet, känns som att jag har gråt i halsen. Hur som haver hamnade jag framför datorn (för att hålla mig vaken till 21 i alla fall?) och hamnade framför denna.

Krullet krullade sig lite till och jag konstaterar att maken skulle ha sett detta frieri innan vi gifte oss. Eller inte.

Rör inte mitt glas!

Förutom våld mot barn (i alla former), krig, svält och annat elände AVSKYR jag kladd. Många förväxlar min avsky mot kladd med bacillskräck. Stor skillnad. STOR! Nys och hosta gärna i mitt ansikte men kladda för helvete inte! Jag tvättar händerna konstant. Ibland tvättar jag händerna efter att jag smörjt in dom med handkräm bara för att dom känns kladdiga. Att få kladdiga barn är en prövning men jag tror att jag lyckats överföra avskyn på sexåringen. Han verkar inte heller klara av kladd och jag håller tummarna...

Första plats på äcklellistan ägs av ostkrokar. Dessa uslingar ger mig rysningar! De är goda och jag förtär dom gärna så länge jag kan äta dom med tandpetare eller gaffel. Finns inte de hjälpmedlen att tillgå står jag över. Lyckan vet inga gränser då jag ser sonen rota efter tandpetare när en skål ostkrokar ställs fram. Arv när det är som bäst!

Glas ger mig stora hurven. Jag omformulerar mig; fingeravtryck på glas ger mig stora hurven. Fingeravtryck betyder kladd. Jag dricker alltid ur mugg. Jag kan drista mig till att dricka ur glas när jag är bortbjuden och i sällsynta fall dricker jag champagne ur glas. Men notera då att jag noga håller det i foten och dricker från samma munavtryck (för att inte kladda ner förstås). Jag skiter i andras nedsölade glas, bryr mig bara om mitt.

Skräcken är när någon kommer och fyller på mitt vinglas och LYFTER UPP DET I KUPAN (med sina kladdiga fingrar). Tack för det televerket. Tack för att du kladdade ner mitt glas...

Våtservetter är Guds gåva till mig. Jag tvekar inte att hasa fram dom och bli inte förvånad om jag av bara farten även torkar av dina händer.

Oh My Gawd!

Hur packar man inför en sådan resa? Det blir ju jättebesvärligt.

Resårbrallor, trikå och sarong rakt igenom? Eller?

Tablån

Slumpad eller planerad tablå?

Kanske att jag skulle ha satt Sex education före Big families. Eller? Jag ska fundera på detta under dagen.

The Godfather och väderångesten

För tolv år sedan köpte jag boxen med Gudfadern.

 Det var vår. Kanske april. Jag satte undan filmerna och sparade dom till det perfekta vädret. Det skulle vara oväder. Under sommaren väntade jag på det perfekt åskovädret. Under hösten på den perfekta stormen och under vintern på de hutlösa minusgraderna och snöstormen. Tydligen dög inget oväder för nu, tolv år senare, är filmerna fortfarande orörda.

Det blev liksom en grej, rejält dyngoväder och filmerna skulle fram! Nu orkar jag inte vänta längre, jag vill se dom. Jag ska bara vänta till hösten och se vad vädret bjuder på...

Egentligen förstår jag inte mig själv. Jag har ju sett dom men det var länge sedan. Och när jag tänker efter är filmerna på VHS. Och vi har ju ingen sådan spelare... Jag blir så trött.

Felicia försvann

Jag förstår varför hon skrev boken. Jag förstår att hon behövde få berätta sin historia för att inte gå under. Detta är hennes egen sanning och jag köper den. Jag förstår att hon medvetet vill förgöra sin mamma, den självutnämnda experten på barnuppfostran.

Dagens tankar går till Norge

"Om en människa kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans"

Middagstips

Men så intressant

Jag tillhör de extremt okulturella i detta samhälle, men nu går det en utställning i Stockholm som jag bara MÅSTE se! Body Worlds Kärleken till livet visas 20 juli till 25 november och är hur intressant som helst! Om nu lik kan vara intressant, och det kan de ju!!!

Det är människor som donerat sina kroppar (det hoppas jag innerligt är sant) och de är helt enkelt konserverade. Metoden kallas plastination och innebär förenklat att man byter ut vätskorna i kroppen mot en plastlösning.

Man kan väl diskutera huruvida detta är kultur men så länge det är en "utställning" bör det väl vara det, eller? Nåja, jag är inte så nogräknad. Någon som vill med?

Glapp grisrumpa

Det är sjukt trevligt att bläddra i en papperstidning jämfört med att läsa på nätet.

Vi har en alldeles egen tidningskille på kvarteret som lördagar och söndagar går runt och säljer. Ingen helg utan Jocke. I och med att han inte tar kort (och vi är oftast sedellösa) måste vi komma ihåg att lämna tillbaka alla småpengar vi lånar från barnen. Sexåringens spargris börjar bli lite glapp där bak pga alla lån...

Note to self: Sväng förbi bankomaten.

Då och nu

För gode länge sedan var bonader populära. De hängde över varenda kökssoffa bredvid pendeluret. Tick tack. Flitiga fingrar som broderat dessa under regniga dagar. Nu finner man de endast hos uråldringar...

De flesta bonader ligger nu i bästa fall ihoprullade på någon vind i någon kartong hos någon som ärvt av någon annan. Varför ha bonader NÄR MAN KAN KLADDA OCH KLISTRA DIREKT PÅ VÄGGEN??? Kreti och pleti verkar ha fått dille på väggtexter!

(alla bilder är lånade från nätet, JAG har ingen av dessa hemma hos mig. OM du undrade)

Väggtexter verkar ha samma påverkan på hjärnan som tatueringar, har man en kan man ha HUNDRA! Några i varje rum. Naturligtvis inte en tatuering i varje rum, utan visdomsord var man än tittar.

Vad har fru Jansson emot väggtexter kan man då undra. Jag har nog inget emot dom. Tror jag. Ska aldrig ha det hemma hos mig och går inte bananas om (när) jag ser det hos andra. Jag funderar bara på varför man har det. För att påminna sig själv om det viktiga i världen eller för att visa andra vad man tycker? I really don't know. Kan ingen väggtextanhängare skriva några rader i kommentarsfältet. Något som gör att jag förstår?

Matpool

Vad är det som gör att det är så magiskt att äta tillsammans med andra? Vad är egentligen tjusningen med att sitta och titta när andra stoppar mat i munnen? Har idag träffat den utomlandsboende vännen och naturligtvis åt vi.

När vi kom hem, öppnade kylskåpet och plockade fram gårdagens rester till middag kändes det inte alls lika roligt att äta. Kan ju bero på att gårdagens smarriga middag inte alls gjorde sig lika bra i micron, sällskapet (familjen) är det synd att klaga på.

Varför inte skapa en matpool? Om man är sju hushåll per pool innebär det en middagslagning i veckan, alla andra dagar äter man på bortaplan. I sällskap med fler. Jag är ett geni.

Let's fly away

Det kryper i kroppen. Jag behöver åka bort. Som vanligt när jag känner så här börjar jag kolla på gamla semesterbilder.

...och då är man ju körd. Efter semesterbilderna kollar jag bröllopsbilderna. Och bebisbilderna. Och julbilderna. Och... listan blir lika lång som kvällen. Det är lätt att förlora sig i albumen och varje gång blir jag lika förvånad över hur fort tiden går. Var det inte alldeles nyss 2005? Typ förra året? Jag hinner inte med och vill sätta mig som en bromskloss i almanackan.

Det är ju på barnen jag märker att tiden har så bråttom. Snälla, sakta ner lite...

Tekniskt underbarn

Då jag inte är ett tekniskt underbarn är jag inte heller förvånad över att jag med endast en knapptryckning raderade alla kommentarer. Jag trodde att jag rensade en inbox men hej och hå. Hejdå kommentarer. Vi kan ju trösta oss med att jag nu lärt mig av misstaget. Förhoppningsvis.

Milstolpe

Ikväll hände det. Sexåringen tappade sin första tand! Efter mycket vickande och vånda trillade den lös och jublet lyfte taket! Maken och jag försökte med kreativa förslag för att den dinglande tanden skulle få lite hjälp att trilla lös. Ett förslag var att vi knöt tandtråd runt magen på en av hundarna men en ögla på andra sidan tråden som skulle fästas runt tanden. Sexåringen var något skeptisk och idén skrotades...

Nu ligger tanden i en mugg i fönstret med papper och penna till tandfén. Vad hon (jag?) ska skriva på den är ännu osäkert... Vi har dock kommit ihåg att hämta ut kontanter.

Under kvällen bombade sexåringen mig på frågor om när jag var liten och tappade mina mjölktänder. Ehhh... jag kommer faktiskt inte ihåg. Detta är ju en milstolpe i livet. Sexåringen skulle nog hävda att det är det STÖRSTA händelsen i livet. Bebiständerna trillar lös för att ersättas med de "riktiga" tänderna. Kommer du ihåg?

Jag kommer ihåg själadödande kommentarer och illasinnade människors elakheter men inte att jag tappat mina tänder. Det gäller säkert inte bara mig men är det tragiskt. I natt ska jag gräva i bakhuvudet och se om jag inte kan pilla fram ett endaste litet tandminne...

Aldrig är man nöjd

Det har varit en pissommar än så länge och jag har gnällt efter sol och värme. Nu är sol och värme här och jag tycker att det enbart är jobbigt. Har det med åldern att göra? Tidigare tog jag varje chans att sitta i solen och nu vill jag helst sitta i skuggan. Det är ju lite jobbigt att bli svettig.

Den här sommaren gör sig bäst med lite mitt-emellan-väder. Gärna behaglig värme. Utan sol. Och hur skyddar man bäst känslig bebishud? Man ska tydligen inte smörja in barn under 1 år med solskydd (visst var det så?) och hon drar ideligen av sig solhatten (hur vi än försöker knyta fast den). Hon är konstant i farten, vägrar förstå att hon ska stanna i skuggan så oftast är vi inne med henne. Well, vi fortsätter hänga inne. Alternativet är att rigga en gigantisk segelduk över gården...

Det är tröttsamt att vara missnöjd samtidigt som missnöje är en enastående drivkraft. Jag ska sortera mitt missnöje och se vad det kan leda till...

Mörka moln har tornat upp sig och jag håller tummar och tår att det blir ett maffigt åskoväder. DET hade varit bulla!

Själamat

Vad är bättre för själen än en kväll med kloka och fina människor? Orangeriet levererade!

Nu har jag plockat undan, blåst ut ljusen, laddat diskmaskinen och borstat tänderna. Mitt hjärta är varmt, ödmjukt och tacksamt.

Semesterfrågor

Vad ska du göra på semestern? Har ni några planer? Ska ni åka bort? Vad? Vad? VAD?!

Kan vi inte enas om att sluta tjata om vad man SKA göra på semestern? Kan man inte istället fråga vad ens medmänniskor INTE ska göra? Jag ska inte stressa. Inte planera dagarna och veckorna minutiöst. Jag ska inte kolla på klockan ideligen. Typ.

Det vilar ett stressigt semestermoln över sommarledigheten och de flesta verkar anse att man BÖR ha något för sig. För första gången på evigheter ska vi vara hemma hela sommaren och det bemöts av ett och annat höjt ögonbryn. Är det inte OK att hänga hemmavid under en längre tidsrymd? GUD FÖRBJUDE att vi får tråkigt, eller? Är det gott föräldraskap att försöka erbjuda sina barn en vistelse på annan ort under det megalånga sommarlovet? Överlever dom alls i hemkommunen?

Tröttsamt inser jag att jag ursäktar bort vår hemmavistelse med att vi ska renovera och att det suger musten ur kassan. Ytterst tröttsamt. Visst, kommande projekt kostar tarmslem men nog skulle vi allt kunna packa väskorna och bege oss. MEN VI IDS INTE! Vi ides inte ta beslut. Och nu är makens sista semestervecka här. Hejdå familjesemester. Sköööönt. Nu behöver vi inte fundera på det längre!

Konst

Jag är helt enkelt pissdålig på att pyssla. Jag kan dock finna liiite nöje i att sitta och färglägga. En väldigt liten stund. Idag insåg att jag hittat något i min kunskaps- och intressenivå:

GNUGGISAR!!! Så enkelt. Så snabbt. Så snyggt. Mästerverket kräver nästan en inramning.

Bu!

Hur bemöter man en sexåring som tror att det finns monster under sängen? När man ibland har samma misstanke själv? Jag är sjukt mörkrädd och försöker verkligen (!) inte överföra det på honom, fast med honom blir jag genast tuffare i mörkret fastän jag skriker inombords.

Nu är det de ljusa sommarnätternas tid och jag bävar inför mörkrets ankomst i augusti. Det är värst då. Då har man vant sig vid ljuset. Tick tack.

Hur som haver så har vi monterat en mosterskrämma under sexåringens säng i form av en ljusslinga. Han är väldans nöjd och efter utvärdering kanske jag sätter en under storsängen också! Hohoho!

The pursuit of happyness

“Jag önskar dig kärlek och lycka” tänker jag när jag kramar om mina barn, när jag håller dem i famnen och när jag stryker dem över håret när de sover. Om och om igen. Varför? Var kommer den oföränderliga och impulsiva tanken ifrån?

Vad är lycka? Egentligen? Ett hittepå-ord. Jag bestämmer härmed att det är ett hittepå-ord. Om man tittar i Svensk ordbok (Norstedts) står det “Lycka; känsla av djup glädje och tillfredsställelse”. Ja, men då är det ju inget EGET, det är ju en hop-i-kok-blandning av två känslor.

Tänk om man missar mycket efter vägen bara för att man jagar lyckan? Jagar ett spöke? Alla vill väl vara lyckliga? Är man olycklig bara för att man inte är lycklig? Kan man leva ett liv i lycka eller är lycka en ögonblickskänsla?

Jag tror att hittepå-ordet är en ögonblickskänsla. Ibland kan jag känna ett sug i maggropen, samma känsla som svindel, och då kan jag tänka; detta måste vara hittepå-ordet! Likt en vindpust drar den förbi mitt liv då och då. Den är omöjlig att fånga, omöjlig att förklara och osvikligt alltid tillsammans med andra som familj och vänner. Jag har försökt gräva i minnesbanken och jag kan inte komma ihåg att jag upplevt den känslan i min ensamhet. Kräver lycka sällskap? Hur gör man om man är en ensam människa? Är man då förvisad ur lyckosugets förening?

Innan jag snurrar till mina tankar så att jag lägger krokben på mig själv så konstaterar jag att vi vill alla uppleva lycka. Det går inte att jaga eller fånga den. Lycka är ett fånigt hittepå-ord som stressar de som tror att de kan leva ett liv i lycka. Jag önskar mina barn suget i maggropen och ett rikt liv. Rikt på svindlande magsug. Amen.

Det var en gång...

Förra sommaren började jag läsa en amerikansk serie (finns inte på svenska) som jag lånat av svägerskan. Det är typ 17 böcker och jag har en och en halv kvar. Under tiden har jag läst lättare böcker parallellt (för att spä ut det liksom). Nu är vi på bortaplan och jag glömde ta med mig någon bok så jag köpte denna:

Oh my Gawd. Den är skitspännande. Om du läst de tidigare två (Hypnotisören och Paganinikontraktet) så LÄS denna. Mycket trevlig (?) sommarspänning! Tur att det är ljust ute. Min mörkerrädsla i kombo med denna bok är inte bra för mitt svaga hjärta.

Regnet det bara öser ner

Vad göra en regnig sommarlovsdag?

Ryktet går att åskan passar på att härja hemma. Och vi är ju inte hemma. Typiskt. Jag och sexåringen har ju faktiskt laddat för att mysa i orangeriet och beskåda spektaklet under en mysig filt. Vi hoppas innerligt på fler åskoväder.

I barndömet

I dag badade vi i mina gamla hoods. Sexåringen ville åka vattenruschbana och jag förlorade sax-påse-sten med maken så det vara bara att dra på sig badkläderna. När jag klättrade upp ur poolen för att småhuttrande springa till ruschbanan kopplade autopiloten på. Automatiskt sprang jag upp för alla trappstegen och väl i banan kunde min kropp alla svängar.

Hur många gånger har jag åkt den? Sommar ut och sommar in. År ut och år in. Det är väl så med det mesta, efter nog många repetitioner gör man det i sömnen.

Nu sitter jag här på kvällsvisten... lätt blåslagen och stel. En lycklig son sover i rummet intill och jag känner hur mitt hjärta lättat. Tänk att det bara var lite vattenruschbana som behövdes.

När vänner känner en

Det är fantastiskt trevligt att bli bortbjudna på middag där värdfolket har förstått mina issues med kladd och fingeravtryck.

Denna mugg fick de av mig för många herrans år sedan då vi åt oftare där än hemma. Nu behöver jag aldrig fråga var jag ska sitta och inte heller äcklas över mun- och fingeravtryck. En fantastiskt god middag avrundades med obligatorisk efterrätt och jag hann bli orolig. Skulle vidrig cheesecake serveras...?

Närå. Värdinnan har mer koll på mig än vad jag själv har, så det blev semifreddo med Nutella. Väldans smarrigt! Till det drack vi patronkaffe. Svindyrt patronkaffe. Jag vet inte vad det heter då vi själva kör med en bryggare från tidigt nittiotal (alt. sent åttiotal) men ni vet; sånna dära engångspluttar man sätter i en maskin. Mätt som en plätt ska jag nu luta mig tillbaka i soffan och smälta maten. Likt en orm.

Dagens sanning

Det här med skräp

I Sverige producerar varje person ca 500 kg skräp per år. Ett halvt ton. En svindlande mängd skräp. Detta försöker jag banka in i makens huvud då han av ondo åker och hyr ett släp för att tömma den tillfälliga återvinningscentralen (skräpstationen) i vårt garage. Han brukar skänka mig mindre kärleksfulla blickar då han kommer hem från jobbet och upptäcker att jag tömt tvättstugan (ytterligare en skräpstation) och hivat det utanför ytterdörren. För att skiten sedan ska landa i garaget. Som sedan bosätter sig där för en god tid framöver.

Min pensionärspappa förstår inte detta. De åker till återvinningen med skräp och annat varannan tisdag. Jag hävdar att det endast kan göras av pensionärer som inte har annat i sitt liv (hoppsan). Efter varje megatömning av bråte tummar jag och maken på att vi ska bli bättre på detta. Det skiter sig varje gång.

I mitt nästa liv ska jag ha ändamålsenliga kärl för bråtet i garaget och tömma varannan vecka. Jag ska jävlart göra det.

Hur gör andra? Har alla andra också det icke brännbara, glas och tidningar i högar i garaget? Kör de bort det varje månad? Trycker de ner det i den gröna tunnan och förtränger att de är miljöbovar? Jag blir så trött på mitt samvete...

Cheesecake

Med Guds hjälp och ett kvastskaft får jag i mig allt. Men när det kommer till cheesecake tvekar jag. Än så länge har jag aldrig smakat en god sådan och jag försöker inte dräpa mig för att finna någon ätbar heller. Heowa! De kan se goda ut men den smarriga uppsynen bedrar...

Det intressanta är att folk inte kan förstå mitt avog till detta bakverk och försöker ideligen frälsa mig genom att bedyra att just DENNA bär en smak av himmelriket. Jag blev inte (vad jag vet i alla fall) tappad när jag var bebis. Jag luras inte så lätt. Behåll era cheesecakes och jag kommer artigt men bestämt att fortsätta att tacka nej när det erbjuds.

Ett glädjeämne i livet...

...kan vara ett orangeri.

Tyvärr har myggen inlett en massiv invasion så vi kan inte hålla skjutdörrarna öppna. De är ju dock inte enbart stängda pga myggen utan även pga vår mördarmaskin till kissekatt. Mon Dieu. Han använde mitt retreat som slakteri. Vi delade inte samma åsikt om vad som var mysigt så hans medlemskap drogs in. Utan pardon. Nu är det fritt från likslamsor, blod och fjädrar. Som det ska vara med andra ord.

Dagens (årtiondets?) lyx!

Hur ofta brukar fru Jansson lyxkonsumera?

Jag doftar som en godis. En ren och smarrig godis.

Täckångest

Att ha ett nytt täcke som faktiskt kan ta livet av en är ju på gränsen till dumheter. VARFÖR köper man ett fluffigt och varmt täcke mitt i sommaren? Jag tror att det var just den fluffiga känslan jag var ute efter och ignorerade den värme täcket skulle ge. I vintras höll jag på att frysa ihjäl under mitt uråldriga duntäcke och drömde om ett varmt täcke som varsamt skulle putta mig in i drömmarnas land. Vi sover alltid med altandörren på glänt och vinterns minusgraderna är brutala. Men man sover gott. OM man har ett varmt täcke. Och det har jag NU. Grov miss i planeringen...

För att inte döden dö av värmeslag har jag nu bäddat in ett fjantigt och ofluffigt täcke i sängen. Mycket störande. Morgondagens quest blir att åka och kolla om jag hittar ett fluffigt och svalt täcke. Mina kuddproblem ska vi inte nämna. Denna gång. Jag är verkligen prinsessan på ärten...